» verklighetsbaserad

Gömda : en sann historia, är Liza Marklunds första roman som bygger på en sann historia, varpå bokens huvudperson Maria Eriksson också varit medförfattare. Gömda handlar om en vanlig svensk tjej som stortrivs med sitt liv bestående av arbete, familj, vänner och givande hjälparbete på en flyktingförläggning i den medelstora svenska stad hon lever i. Allt är frid och fröjd tills den dag hon förälskar sig i Ali – mannen med de svarta ögonen och de inleder det förhållande som sedermera kommer att utveckla sig till en mardröm.

När förhållandet börjar spåra ur totalt och Ali blir allt mer aggressiv, har paret redan fått ett barn tillsammans. Mias kamp för att göra sig fri från sin man blir därmed problematisk, samtidigt som misshandeln blir allt värre. Slutligen tvingas Mia och hennes barn att gå under jorden.

Boken är en skrämmande skildring av en kvinna som tvingas handskas med djup rädsla, ständig oro, förföljelse och misshandel i ett påfrestande liv på flykt. Om en kvinna med barn som tvingas att kämpa oavbrutet för deras överlevnad. Dessutom utgör boken en hemsk insikt kring det byråkratiska samhället och svenska rättsystemet, som gång på gång sätter käppar i hjulet för Mia och hennes barn liksom ideligen misslyckas med att skydda en hotad människa.

Gömda är verkligen en bok som berör, den förmedlar en smärtsam berättelse som inte går att glömma bort när man väl har tagit del av den. Det är en både bra och viktig bok då den uppmärksammar problemet kring kvinnomisshandel och på ett skakande sätt riktar ljuset mot utsatta kvinnor i vårt samhälle, liksom den bristande hjälp som finns att tillgå för dessa.

Finner man ett värde i Gömda, bör man även läsa uppföljaren Asyl (också skriven av Liza Marklund tillsammans med Maria Eriksson). Tänker inte gå in på vad denna handlar om, då det avslöjar för mycket av utgången i den första boken. Men jag kan kort och gott säga att Asyl är minst lika stark som Gömda, lika välskriven, målande och skrämmande bra.

Det finns sedan ytterligare två böcker, som bygger vidare på berättelsen om Mia Eriksson och hennes ofattbart dystra öde; Mias hemlighet och Mias systrar. Dessa böcker har Maria Eriksson själv författat, men jag kan av en rad anledningar tyvärr inte rekommendera dem för andra; Liza Marklunds frånvaro blir påtaglig och påverkar definitivt textens innehåll och utformning till det sämre. Historien blir urvattnad och kullkastar dessutom också mycket av det som sagts i tidigare böcker, varpå man blir riktigt besviken som läsare.

Vill man läsa en verklighetsbaserad bok utöver det vanliga, ska man definitivt läsa Den vita massajen av Corinne Hofmann.
Boken bygger på en häpnadsväckande sann berättelse, tagen direkt ur författarens eget liv. Den har översatts till en mängd språk, toppat bästsäljarlistorna i en rad länder och dessutom filmatiserats på senare år.

Den vita massajen är historien om den schweiziska kvinnan Corinne Hofmann, som åker på semester till Kenya med sin fästman, men väl där faller handlöst förälskad i massajkrigaren Lketinga. Den kärlek som från hennes sida bokstavligen uppstår vid det första ögonkastet, fyller henne sedan med sådan styrka och passion att hon offrar hela sitt liv för den. Utan att ha en aning om vad hon ger sig in på, säger hon så omedelbart upp hela sitt liv i Schweiz och flyttar till den afrikanska landsbygden. Där går hon till hundra procent in för att leva med sin stora kärlek, tillsammans med massajerna – något som naturligtvis blir lättare sagt än gjort.

Corinne Hofmann berättar på ett osentimentalt och utlämnande sätt, om en tillvaro som är till bredden fylld av kulturkrockar, fysiska umbäranden och känslomässig besatthet. Hon lever med Lketinga i fyra dramatiska omvälvande år och boken är fullspäckad av händelser – nästintill omöjlig att lägga från sig när man väl börjat läsa den.
Historien är således otroligt fascinerande och man pendlar konstant mellan två helt motsatta tankereaktioner, nämligen: ”Wow, vilken kvinna! Vilken vilja, vilket mod och vilken styrka!” och ”Vad är det här för en kvinna!? Hon är ju spritt språngande galen och så naiv att det inte kan vara sant – hon kan inte vara riktigt frisk!?”. Från och till är faktiskt Corinne Hofmanns historia så orimligt sanslös, att man heller inte kan tro annat än att den måste vara uppdiktad!

Jag kan verkligen rekommendera att läsa Den vita massajen – det äventyr som boken förmedlar är i allra högsta grad fängslande att jag har svårt att se hur någon skulle kunna bli besviken.
Däremot skulle jag absolut inte rekommendera att läsa någon utav uppföljarna till denna bok; Den vita massajen är visserligen riktigt bra, men inte på grund av att Corinne Hofmann i sig är någon lysande författare.
Uppföljarna Den vita massajens dotter och Resan tillbaka till den vita massajen är två ganska tråkiga och innehållslösa böcker – de är endast intressanta om man verkligen vill veta exakt vad som hände sedan och enligt min mening tjatar de mest bara ut den första helt exceptionella berättelsen. Inte heller filmatiseringen är värd att se – om det är någon bok som inte görs rättvisa på film, så är det definitivt denna!

9 ½ månad, skriven av radio- och teveprofilen Annika Lantz, är en riktigt rolig och klart läsvärd bok. Den är utformad som en dagboksroman och är lika skärpt, humoristisk och fyndig som man är van att höra eller se författaren.

Innehållet bygger på Annika Lantz egen skämtsamma skildring av mammaledigheten, i samband med sitt andra barns födelse. Tror också att man måste vara mamma eller gravid för att verkligen kunna uppskatta framställningen till fullo. Den igenkännande aspekten är nämligen det som är den största behållningen av boken, det som gör den så fruktansvärt kul.

Boken tar på ett rakt, välformulerat och älskvärt sätt upp en rad tyngre ämnen; förlossningsrädslor, mammaångest, kolik, sömnlöshet med mera. Känner man igen sig i texten är det också rent ut sagt förlösande att få skratta ordentligt åt eländet – det är helt enkelt tragikomik på högsta nivå!

Om jag ska säga något negativt med denna bok, skulle det vara att den faktiskt tappar lite på slutet, förlorar lite av sin skärpa. Men på grund av bokens utformning med berättelser i dagboksform, spelar detta inte särskilt stor roll för helhetsintrycket. Detta är ingen djup litteratur, utan en lättläst och underhållande text kring verklighetsbaserade händelser.

Annika Lantz naturliga öppenhet, självironi och skojfriska återgivning av hennes helt och hållet osminkade vardag i 9 ½ månad, är definitivt något jag förespråkar främst mammor att ta del av. Endast en helt humorbefriad person kan låta bli att dra på smilbanden till denna läsning.

Få böcker har lyckats beröra mig så starkt som Förlorad Heder: en sann berättelse om hedersmord, kärlek och vänskap, skriven av Norma Khouri.

Innan jag läste denna bok hade jag ändå redan läst en rad andra verklighetsbaserade och otroligt starka skildringar, inom området för hedersmord. Böcker som Hedersmordet på Pela (hennes lillasyster Breen Atroshis berättelse, nedtecknad av Lena Katarina Swanberg), Levande bränd (skriven av Souad) och Dömd att stenas (Safiya Hussanis berättelse nedskriven av Raffaele Mastro), hade så introducerat mig för det grymma, tragiska, sorliga och faktiskt nästintill helt ofattbara, som skett och fortsätter att ske, i samband med bevarandet av såkallad heder.

Att just Förlorad Heder kom att påverka mig på ett så pass djupt plan, var förmodligen för att denna bok var så himla lätt att ta till sig. Norma Khouri skriver på ett häpnadsväckande målande sätt, om en djup vänskap mellan två tonårstjejer (henne själv och bästa väninnan Dalia) som känt varandra sedan barnsben. Hon skildrar deras liv och vardag, både tillsammans och med sina respektive familjer, i Jordanien.
Väninnorna startar sedermera en skönhetssalong ihop, varpå de på sätt och vis även slår sig fria från många av de rådande normerna, i det högst mansdominerande samhället. Allt är också överlag en enda stor lycka, frid och fröjd, fram tills Dalia blir förälskad i en kristen man. Eftersom Dalia själv kommer från en muslimsk familj, är äktenskap uteslutet – kärlek över religionsgränserna är helt och hållet förbjudet, varpå den djupa kärlekshistoria som sedan kommer att utveckla sig, sker under livsfarligt smygande och i största hemlighet. De båda vännerna hjälps så åt för att arrangera Dalias förbjuda kärleksmöten och lyckas länge överlista såväl vaksamma bröder som fäder.
En dag får dock den lyckliga kärlekssagan, liksom den eviga vänskapen, ett abrupt slut. Dalias ena bror upptäcker nämligen vad som pågår och det hela slutar med att Dalia mördas brutalt av sin egen far, omgiven av övrig familj i sitt eget hem. Efter detta flyr Norma också till Grekland, där hon stannar ett antal år, innan hon slutligen bosätter sig i Australien.

Förlorad Heder blev en väldigt uppmärksammad liksom prisbelönad bok om hedersmord, som sålde i stora upplagor, i en rad länder. Världen över skakades människor av den fruktansvärda historien, led med såväl Norma som Dalias hemliga kärlek, sörjde Dalias tragiska öde. Man beundrade Normas enorma styrka, att hon klarade av att göra sig fri även om det innebar att hon var tvungen att ge upp allt och fly sitt hemland Jordanien för gott. Man hyllade henne också för det mod och den kraft hon visade genom bokens tillkomst; att hon trots allt och under hot, valde att offentligt berätta sin historia och föra sin bästa väninnas minne vidare.

Kan inte med ord uttrycka hur otroligt besviken och lurad jag kände mig när jag, först ett bra tag efteråt, fick veta att hela historien var uppdiktad! Det står med tydliga bokstäver i boken att det är en helt och hållet sann berättelse, men efter noggranna faktagranskningar av en rad tidningar, visade sig sanningen vara en helt annan.
Norma Khouri finns visserligen och hon är också författare till boken, men berättelsen är helt och hållet fabricerad. Norma levde till exempel inte i Jordanien under den tid hon påstår i boken, utan var istället huvudsakligen bosatt i USA och är amerikansk medborgare (vilket även hennes mamma och fyra syskon är). Ingen människa boende i det område i Jordanien, som Norma påstått sig ha bott i, kan heller komma ihåg hennes eller Dalias påstådda familj, eller att någon skönhetssalong någonsin legat där.

Det är fortfarande ett faktum att det enligt tillgänglig statistik, sker i genomsnitt ett hedersmord varannan vecka i Jordanien. Boken i sig är det heller inget fel på – den ger en trovärdig och levande bild, av en för många äkta liksom hemsk verklighet. Men att dikta upp en hemsk historia, i vilken man själv är huvudpersonen och hjälten, för att sedan påstå att allt är sant och dessutom tjäna enorma summor pengar på det hela – det osar litterär dopning, hyllningar och medlidande för fejkade prestationer och upplevelser!

Kort sagt: oavsett hur välskriven och berörande boken än är, kan jag inte annat än att ge den och författaren ett stort Icke Godkänt. Hedersmord är fruktansvärt som det är, att ljuga kring det går emot all moral. Med andra ord: Veckans tips är att INTE läsa Norma Khouris bok Förlorad heder!