För ett tag sedan hade Flyga drake av Khaled Hosseini premiär på svenska biografer – detta faktum påminde mig om att jag hade boken stående någonstans i bokhyllan, oläst. Hade helt enkelt inhandlat den vid något tillfälle och lagt den på hög, tillsammans med allt annat jag ämnar läsa så fort tillfälle ges.
Samma kväll jag började läsa Flyga drake var jag fast, totalfängslad. Jag kan ärligt talat säga att jag efter denna kväll inget hellre önskande en ledig stund, än att få sätta mig ner med denna helt fantastiska bok. Den utgör enligt min mening litterär perfektion – den har allt!
Flyga drake utspelar sig till största del i Afghanistan, i Kabul. Det är en gripande roman om vänskap och lojalitet, svek och ånger. En målande berättelse om Amir och Hassan som växer upp som bästa vänner, uppfostras sida vid sida men ändå i totalt skilda världar – Hassan är nämligen Amirs fars tjänare. Berättelsen skildrar på ett högst målande och fascinerande sätt en gripande del av Afghanistans dramatiska historia, det starka bandet mellan far och son, liksom känslorna som på gott och ont kan uppstå i en riktigt äkta vänskap. Jag vill inte säga för mycket om handlingen, det bästa är nämligen att själv få uppleva och slukas, överraskas och förvånas, beröras, våndas, glädjas. En riktigt bra bok kan inte beskrivas (därför bör man absolut heller inte se Flyga drake innan man läser den – en filmatisering kan omöjligen göra den djupa historien rättvisa).
Khaled Hosseinis Flyga drake utgör definitivt något av det bästa jag någonsin har läst. Jag rekommenderar ALLA att läsa den – vågar faktiskt till och med garantera att den kommer att fängsla, den kan helt enkelt inte lämna någon oberörd.
Har nu mer eller mindre kastat mig över Khaled Hosseinis andra bok; Tusen strålande solar. Även denna verkar minst sagt lovande, men jag får helt enkelt återkomma om detta…
