Skräckromanen som spårar ur

John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in, är en bok som hyllats av många kritiker. Själv har jag dock svårt att förstå varför; detta är för mig nämligen ett typexempel på en berättelse som börjar suveränt, lyckas bygga upp en spänning med ett målande och fängslande språk, för att sedan totalt spåra ur.

Låt den rätte komma in är en annorlunda skräckroman som utspelar sig i en svensk förortsmiljö, det vill säga i Blackeberg utanför Stockholm. Kort sagt kan man säga att den handlar om kärlek, vänskap, hämnd och vampyrer. Jag brukar inte direkt föredra att läsa totalt ”overkliga” berättelser, men som sagt; de första cirka 250 sidorna av boken är riktigt bra och man lever sig verkligen in i historien – det oförklarliga, det odödliga, maktlösheten, oron, blodstörsten… Men sen flippar allting ur, blir på tok för överdrivet, uttjatat, orealistiskt, löjligt och det enda jag kunde känna när jag väl läst ut boken var besvikelse över att något som faktiskt började så bra kunde sluta så fruktansvärt dåligt.

Kan med andra ord INTE rekommendera någon att läsa
Låt den rätte komma in!