» Biografi

En tysk mans historia: minnen 1914-1933 är en intressant och medryckande skildring av en bit tysk historia, skriven av Sebastian Haffner .

Boken är självbiografisk och är med andra ord den tyska juristen och författaren Sebastian Haffners egna beskrivning av det som utspelade sig i hemlandet Tyskland, mellan åren 1914-1933. Det är en ögonvittnesskildring från krigsutbrottet 1914, hyperinflationen på 1920-talet och nazismens framväxt. Haffners barn fann texten i samband med författarens död 1999 och året därpå gavs den så ut under titeln En tysk mans historia.

En tysk mans historia ger en annorlunda beskrivning av det klimat som faktiskt rådde i Tyskland under första världskriget och mellankrigsåren, den visar hur denna omvälvande tid kunde upplevas av en helt vanlig tysk pojke och sedermera man. Bokens språk är målande och man lever sig lätt in i Haffners krigspräglade barndom och hans senare främst instinktiva växande motvilja till nazisterna och Hitlers framgångar i hemlandet.

Jag anser att denna bok bör läsas av alla, men främst av historieintresserade, eftersom den ger en ökad förståelse för det som skedde i Tyskland mellan 1914-1933 och som sedermera också kom att mynna ut i ett fruktansvärt krig som påverkade hela världen.

Vill man läsa en verklighetsbaserad bok utöver det vanliga, ska man definitivt läsa Den vita massajen av Corinne Hofmann.
Boken bygger på en häpnadsväckande sann berättelse, tagen direkt ur författarens eget liv. Den har översatts till en mängd språk, toppat bästsäljarlistorna i en rad länder och dessutom filmatiserats på senare år.

Den vita massajen är historien om den schweiziska kvinnan Corinne Hofmann, som åker på semester till Kenya med sin fästman, men väl där faller handlöst förälskad i massajkrigaren Lketinga. Den kärlek som från hennes sida bokstavligen uppstår vid det första ögonkastet, fyller henne sedan med sådan styrka och passion att hon offrar hela sitt liv för den. Utan att ha en aning om vad hon ger sig in på, säger hon så omedelbart upp hela sitt liv i Schweiz och flyttar till den afrikanska landsbygden. Där går hon till hundra procent in för att leva med sin stora kärlek, tillsammans med massajerna – något som naturligtvis blir lättare sagt än gjort.

Corinne Hofmann berättar på ett osentimentalt och utlämnande sätt, om en tillvaro som är till bredden fylld av kulturkrockar, fysiska umbäranden och känslomässig besatthet. Hon lever med Lketinga i fyra dramatiska omvälvande år och boken är fullspäckad av händelser – nästintill omöjlig att lägga från sig när man väl börjat läsa den.
Historien är således otroligt fascinerande och man pendlar konstant mellan två helt motsatta tankereaktioner, nämligen: ”Wow, vilken kvinna! Vilken vilja, vilket mod och vilken styrka!” och ”Vad är det här för en kvinna!? Hon är ju spritt språngande galen och så naiv att det inte kan vara sant – hon kan inte vara riktigt frisk!?”. Från och till är faktiskt Corinne Hofmanns historia så orimligt sanslös, att man heller inte kan tro annat än att den måste vara uppdiktad!

Jag kan verkligen rekommendera att läsa Den vita massajen – det äventyr som boken förmedlar är i allra högsta grad fängslande att jag har svårt att se hur någon skulle kunna bli besviken.
Däremot skulle jag absolut inte rekommendera att läsa någon utav uppföljarna till denna bok; Den vita massajen är visserligen riktigt bra, men inte på grund av att Corinne Hofmann i sig är någon lysande författare.
Uppföljarna Den vita massajens dotter och Resan tillbaka till den vita massajen är två ganska tråkiga och innehållslösa böcker – de är endast intressanta om man verkligen vill veta exakt vad som hände sedan och enligt min mening tjatar de mest bara ut den första helt exceptionella berättelsen. Inte heller filmatiseringen är värd att se – om det är någon bok som inte görs rättvisa på film, så är det definitivt denna!

Få böcker har lyckats beröra mig så starkt som Förlorad Heder: en sann berättelse om hedersmord, kärlek och vänskap, skriven av Norma Khouri.

Innan jag läste denna bok hade jag ändå redan läst en rad andra verklighetsbaserade och otroligt starka skildringar, inom området för hedersmord. Böcker som Hedersmordet på Pela (hennes lillasyster Breen Atroshis berättelse, nedtecknad av Lena Katarina Swanberg), Levande bränd (skriven av Souad) och Dömd att stenas (Safiya Hussanis berättelse nedskriven av Raffaele Mastro), hade så introducerat mig för det grymma, tragiska, sorliga och faktiskt nästintill helt ofattbara, som skett och fortsätter att ske, i samband med bevarandet av såkallad heder.

Att just Förlorad Heder kom att påverka mig på ett så pass djupt plan, var förmodligen för att denna bok var så himla lätt att ta till sig. Norma Khouri skriver på ett häpnadsväckande målande sätt, om en djup vänskap mellan två tonårstjejer (henne själv och bästa väninnan Dalia) som känt varandra sedan barnsben. Hon skildrar deras liv och vardag, både tillsammans och med sina respektive familjer, i Jordanien.
Väninnorna startar sedermera en skönhetssalong ihop, varpå de på sätt och vis även slår sig fria från många av de rådande normerna, i det högst mansdominerande samhället. Allt är också överlag en enda stor lycka, frid och fröjd, fram tills Dalia blir förälskad i en kristen man. Eftersom Dalia själv kommer från en muslimsk familj, är äktenskap uteslutet – kärlek över religionsgränserna är helt och hållet förbjudet, varpå den djupa kärlekshistoria som sedan kommer att utveckla sig, sker under livsfarligt smygande och i största hemlighet. De båda vännerna hjälps så åt för att arrangera Dalias förbjuda kärleksmöten och lyckas länge överlista såväl vaksamma bröder som fäder.
En dag får dock den lyckliga kärlekssagan, liksom den eviga vänskapen, ett abrupt slut. Dalias ena bror upptäcker nämligen vad som pågår och det hela slutar med att Dalia mördas brutalt av sin egen far, omgiven av övrig familj i sitt eget hem. Efter detta flyr Norma också till Grekland, där hon stannar ett antal år, innan hon slutligen bosätter sig i Australien.

Förlorad Heder blev en väldigt uppmärksammad liksom prisbelönad bok om hedersmord, som sålde i stora upplagor, i en rad länder. Världen över skakades människor av den fruktansvärda historien, led med såväl Norma som Dalias hemliga kärlek, sörjde Dalias tragiska öde. Man beundrade Normas enorma styrka, att hon klarade av att göra sig fri även om det innebar att hon var tvungen att ge upp allt och fly sitt hemland Jordanien för gott. Man hyllade henne också för det mod och den kraft hon visade genom bokens tillkomst; att hon trots allt och under hot, valde att offentligt berätta sin historia och föra sin bästa väninnas minne vidare.

Kan inte med ord uttrycka hur otroligt besviken och lurad jag kände mig när jag, först ett bra tag efteråt, fick veta att hela historien var uppdiktad! Det står med tydliga bokstäver i boken att det är en helt och hållet sann berättelse, men efter noggranna faktagranskningar av en rad tidningar, visade sig sanningen vara en helt annan.
Norma Khouri finns visserligen och hon är också författare till boken, men berättelsen är helt och hållet fabricerad. Norma levde till exempel inte i Jordanien under den tid hon påstår i boken, utan var istället huvudsakligen bosatt i USA och är amerikansk medborgare (vilket även hennes mamma och fyra syskon är). Ingen människa boende i det område i Jordanien, som Norma påstått sig ha bott i, kan heller komma ihåg hennes eller Dalias påstådda familj, eller att någon skönhetssalong någonsin legat där.

Det är fortfarande ett faktum att det enligt tillgänglig statistik, sker i genomsnitt ett hedersmord varannan vecka i Jordanien. Boken i sig är det heller inget fel på – den ger en trovärdig och levande bild, av en för många äkta liksom hemsk verklighet. Men att dikta upp en hemsk historia, i vilken man själv är huvudpersonen och hjälten, för att sedan påstå att allt är sant och dessutom tjäna enorma summor pengar på det hela – det osar litterär dopning, hyllningar och medlidande för fejkade prestationer och upplevelser!

Kort sagt: oavsett hur välskriven och berörande boken än är, kan jag inte annat än att ge den och författaren ett stort Icke Godkänt. Hedersmord är fruktansvärt som det är, att ljuga kring det går emot all moral. Med andra ord: Veckans tips är att INTE läsa Norma Khouris bok Förlorad heder!